Profetmorden - Mehmet Murat Somer

Den namnlösa huvudpersonen i Profetmorden har det bästa av två världar. På dagarna är han en snygg man, en mycket skicklig datakonsult. På nätterna driver hon en nattklubb klädd som Audrey Hepbourn.Snart visar det sig dock att det håller på att hända något obehagligt i Istanbul: flera transvestiter har hittats döda och mer och mer pekar på att det inte har varit fråga om några olyckshändelser. Vår hjälte börjar leta efter ledtrådar på vem som ligger bakom morden, och upptäcker att alla offer har en sak gemensamt - de har namn som härstammar från olika profeter. Har vi att göra med en religiös galning, eller är det kanske bara en slump?
     Huvudpersonen är charmig och smart, men samtidigt ganska otrevlig - hen är ofta överlägsen och dryg, och tycker att andra är korkade. Jag gillar när litterära personer har både bra och dåliga sidor, det gör att det känns mer trovärdigt. Huvudpersonen i Profetmorden har dessutom ovanligt jobbiga, men snälla, kompisar så man förstår att det är lätt att bli lite irriterad ibland.
   Det bästa med boken är ärligt talat att den handlar om transpersoner. Deckarhistorien är den inget särskilt, varken särskilt bra eller dålig, men boken blir intressant och kul för att den rör sig i en miljö man sällan får läsa om.
   Jag kände mig lite förvirrad av att den är så roligt skriven: samtidigt som det händer väldigt hemska saker känns den på något sätt som en komedi för att karaktärerna är så skruvade och dialogerna är så rappa och roliga. Boken är ganska kort, bara 196 sidor, men det hinner hända mycket och det är underhållande rakt igenom.

Profetmorden är den första av sex i en serie, och jag kommer förmodligen läsa allihop!

Prosa och Marmelad

Än en gång har vi besökt Bonnierförlagens bokcirkel Prosa och Marmelad. Den här gången presenterades ett ganska nytt förlag, 2244, som ger ut litteratur från Svartahavsländerna (Turkiet, Rumänien, Bulgarien, Ukraina, Ryssland och Georgien).

 

Vinnaren av Sveriges Mästerkock, Sigrid Bárány som stod för den fantastiskt goda plockmaten berättade om hur det var vinna tävlingen, och att skriva en kokbok i hemlighet.

Översättaren Nils Håkansson som översätter från ryska och tyska berättade om sitt jobb, och vilka utmaningar han möter. Han har bland annat översatt den ukrainska romanen Anarchy in the UKR avSerhij Zjadans - vi fick bläddra i boken och den verkade helt klart intressant.

 Inför kvällen hade vi alla läst Profetmorden av den turkiske författaren Mehmet Murat Somer. Boken är, för att sammanfatta den väldigt snabbt, en deckare med transvestiter i huvudrollerna. Författaren hade mycket intressant att berätta om varför han valde just detta tema - för att göra en lång historia kort handlade det mycket om att transvestiter och transexuella oftast ses som antingen farliga eller clowner, och att han ville skriva om dem som intressanta människor som inte uppfyller dessa extrema stereotyper. Dessutom är det ett sätt att sticka ut i mängden och få publicitet. 


Det var en väldigt mysig kväll med intressanta samtal. Nu gör Prosa och Marmelad uppehåll över sommaren, men i höst har det utlovats nya bokcirklelträffar.

Film för bokälskare

Vill bara tipsa om en film jag såg i lördag: Midnatt i Paris. Owen Wilson spelar en manusförfattare som är på semester i Paris med sin fästmö. Han vill vandra runt och uppleva Paris i regnet, hon vill flörta med en gästprofessor på Sorbonne. En natt blir han upplockad av en bil och hamnar i 20-talet där han träffar Scott och Zelda Fitzgerald, Hemingway, Gertrude Stein, Picasso, Dalí...

Det här måste vara den perfekta filmen för alla som drömmer lite om Paris och är intresserade av böcker och konst. Allt är underbart vackert filmat, alla är trevliga och roliga. En helt perfekt film nästan vilken dag som helst.

Filmen klarar tyvärr inte Bechdeltestet*, har ett lite för abrupt slut och hela tidsresegrejen är något oklar. Dessutom har den det ack så vanliga förhållandet med två människor som ska gifta sig trots att vem som helst kan se att de inte har något som helst gemensamt och de dessutom inte verkar vara attraherade av varandra. Men det gör ingenting, man förlåter den det mesta. Se den!


*1. Filmen måste innehålla minst två kvinnor, 2. som pratar med varandra, 3. om något annat än en man.

Felicia försvann

Så här ett halvår efter alla andra har jag också läst Felicia försvann av Felicia Feldt. Jag tyckte mest att den var virrig och tråkig. Man får en scen här och en scen där, boken hoppar fram och tillbaka i tiden, men det knyts aldrig ihop. Det är svårt att hänga med och förstå vad som händer var och när.

Det var ju svårt att undgå den här boken när den kom och jag läste mycket om den innan jag själv läste den. Jag hade väl en ganska klar uppfattning om vad jag tyckte innan och förväntade mig mest en berättelse om en fruktansvärt jobbig barndom.

 I början av boken var allt som jag tänkte innan, Felicia far illa och flyttar än hit och än dit. Jag tänkte att även om inte allt är sant måste man få berätta sina egna upplevelser. Men efter ett tag, i takt med att jag börjar irritera mig mer och mer på tidshoppen och det väldigt fragmenterade berättande börjar jag undra om det inte är Felicia som har fel i alla fall. Ingen verkar ju hålla med henne. Hon upplever att hennes syskon håller med henne, men ändrar sig så snart mamman är i närheten, men tänk om de bara har en annan upplevelse av uppväxten. Det känns elakt att tycka så, men jag kan inte hjälpa att undra om hon inte överdriver en smula.

Jag ville läsa den här boken just för att den var så omtalad, men jag känner att jag gärna kunde låtit bli. Jag tror på att Felicia har upplevt sig dåligt behandlad och det var säkert nyttigt för henne att skriva den här boken, men jag känner att jag bara fått ena halvan av ett gräl och inte kan lita på författaren.

Mamma pappa barn - Carin Gerhardsen

Del två i Carin Gerhardsens Hammarbyserie heter Mamma pappa barn och är betydligt bättre än den lite fåniga titeln antyder. Den är även mycket bättre än del ett i serien, Pepparkakshuset - den var alldeles för förutsägbar (gissade rätt på mördaren första gången hen presenterades).
  
Hammarbypolisen får mycket att göra. En död kvinna utan id-handlingar hittas död i en sandbox i en park, och i närheten ligger ett övergivet spädbarn gömt i en buske. En sextonårig flicka mördas på en finlandsfärja, och det verkar som om både hennes pojkvän och lillasyster har något att dölja. Dessutom får en äldre kvinna ett telefonsamtal från en treårig flicka som säger att hon är ensam hemma och vill bli räddad, men som inte vet var hon bor eller vad hon heter i efternamn.
   Det är en snabb och spännande historia. Ett par trådar från Pepparkakshuset finns kvar, men det är inget absolut måste att läsa del ett innan man läser denna.
   Upplösningen är kanske lite väl otrolig (vissa delar av den), men på det stora hela tycker jag att boken var läsvärd.

Söta pojkar är bara på låtsas - Moa Eriksson Sandberg

Ella är sexton år och går första året på ett teatergymnasium och har stora planer för framtiden. Hon ska bli berömd skådespelare, arbeta på Dramaten och gifta sig med Jonas Malmsjö. Det är ju ganska långt tills dess, och innan hon blivit vuxen ska hon väl ändå kunna hitta några söta pojkar att ha lite kul med. Jodå, Ella hittar pojkar. Flera stycken! Frågan är om hon egentligen vill vara ihop med dem eller kanske bara leka lite. Det är ju så härligt att få bli sedd och uppskattad, att flirta och få intresserade ögonkast tillbaka. Att hångla lite, även med nån som man inte alls vill träffa igen men som är så gullig just den här kvällen att man inte kan stå emot.  Ibland menar hon allvar, ibland inte - och det är sällan det klaffar med vad killarna tänker.
   Ella känns som en ganska typisk tonåring på många sätt - hon testar sig fram, söker uppmärksamhet, bråkar, festar och grubblar. Jag gillar henne för att hon känns så levande och mångsidig - ibland är hon rolig, ibland sur och missunnsam. Det är så att säga ingen förskönad bokhjältinna vi har att göra med. Boken utspelar sig i ett sent 90-tal. Ella dansar till Nirvana, sminkar sig som Courtney Love och ringer från hemtelefonen. Roligt för oss som var tonåringar precis då, men samtidigt är det inget större fokus på tidsmarkörer så jag tror att flera yngre läsare inte ens reflekterar över att det det inte är nutid. Jag läste Kär i kärleken precis innan jag läste denna och de har ju på sätt och vis lite samma tema: sökandet efter sex och relationer. Söta pojkar... är dock mycket bättre enligt mig, både för att huvudpersonen är så mycket tydligare tecknad och för att det händer mer runt omkring som inte är relationsrelaterat.

Inte särskilt kär i denna bok...

I Kär i kärleken av Lina fors flyttar sextonåriga Timotej med sin mamma och sin styvpappa Örjan till London, får en egen liten lägenhet och ger sig in i en karusell av kärleksaffärer. Hon blir nämligen kär. Hela tiden. När Timmy, som hon kallas, är kär får hennes kompisar stå ut med ett ändlöst analyserande och ältande. Själva får de inte komma till tals så mycket i boken, kanske för att Timmy inte står dem så nära, kanske för att hon är för självcentrerad för att vara intresserad av annat än sig själv och sina killar.

   Jag var inte så förtjust i den här boken, den är för tråkig och huvudpersonen är för platt. Det känns inte som att jag lär känna Timmy mer än ytligt och jag får ingen riktig förståelse för varför hon är som hon är och gör som hon gör. Hon klagar på att en av killarna tycker att deras olika bakgrund (han arbetarklass, hon från välbärgad börsfamilj) är ett problem, men tänker samtidigt skäms hon över att han inte är fin nog.
   Det bästa med boken är skildringen av familjerelationerna. Det är ett väldigt gnällande på styvpappan Örjan, Timmy retas ständigt med sin mamma för att han är tråkig, dum osv, men sen skymtar det hela tiden fram mellan raderna att hon trots allt är väldigt fäst vid honom och att han är en pålitlig och uppmärksam vuxen på ett sätt som hennes egna föräldrar kanske inte är.

Stora bokbytardagen...

är det visst idag. Och inte har jag med mig någon bok att byta bort. Fast jag är inte så mycket för det här med att ge bort mina böcker, jag tycker bättre om att samla dem på hög. En bok ska vara riktigt dålig för att jag ska kunna ge bort den, och då vill jag inte ge bort den, i alla fall inte till någon jag bryr mig om. Till skillnad från Jenny, som glatt lämnar över sina lästa böcker till mig. Bra för henne, bra för mig.

Dessutom är det Towel day och jag har inte med någon handduk. Det här med dagar går uppenbarligen inte så bra för mig. Om rymdskeppen kommer får jag rusa in i badrummet på jobbet och slita åt mig en. Skulle ju vara synd att missa ett äventyr på grund av en sådan struntsak.

A bear. A bear! All covered with hair!

Det tog sin lilla tid att komma igenom A storm of swords, den tredje delen i George R R Martins serie A song of ice and fire, men det var väl värt tiden. Karaktärerna fördjupas allt mer, vissa visar sig vara lite annorlunda än vad man har trott tidigare och vad som i bok ett verkade vara en fantasyvärld utan magi har nu en del minst sagt märkliga varelser.
   Jag ska inte skriva något om handlingen, det är så trist om man spoilar för någon som inte har kommit lika långt i serien ännu. Istället tänkte jag nämna en sak som jag tycker är kul med serien: musiken. Det sjungs och spelas mest hela tiden, kanske inte så konstigt med tanke på att det är en medeltida värld där det inte finns så mycket annan underhållning. (Jo, det finns narrar/gycklare som står på huvudet, förolämpar folk och grisar runt, men internet är ju inte direkt uppfunnet om man säger). Vissa sånger är riktiga hits som "alla" kunnat sjunga sen barnsben, vissa är nya och berättar historier och skvaller om kungar och riddare. Det roliga med sångerna som sjungs är att de återkommer i olika sällskap och sammanhang och hjälper till att bygga upp en trovärdig kultur.

Min bokylla - del 3

I nästa bokhylla hittar vi romanerna, på de översta två hyllorna. Sedan kommer en hylla med Jack Londons samlade skrifter. Ja, de är ärvda och nej, jag har inte läst dem. Därefter hittar vi lite fler romaner, böcker som är lånade och bokhögen som jag ska läsa sedan. I den andra hyllan är det romaner i de två första hyllorna (vi sätter genrerna tvärs över hyllorna) och serier i den tredje.

Och i den sista bokyllebilden ser vi först fler gamla, ärvda, olästa böcker (olästa av oss, jag hoppas att de blivit lästa någon gång), en hylla med ordböcker och en med serietidningar. I den högra hyllan delar ytterligare några serieböcker hylla med poesin och sedan kommer hyllorna som gör mig glad att det oftast står något framför. Det är mina tidningar "som jag ska läsa när jag får tid" och makens...eh...papper? Och så suckar jag ibland över att det är fullt på övriga hyllor...

Äntligen Eld!!

 

Uppföljaren till Cirkeln gjorde mig verkligen inte besviken. Den är nästan ännu bättre, kanske för att man känner karaktärerna mer nu och kan förstå dem lite mer på djupet. Om ni inte har läst boken än så antar jag att ni iallafall har läst OM den på div. bokbloggar och därför tänkte jag inte gå in så mycket på handlingen. I korthet: De utvalda, en grupp omaka gymnasietjejer med ganska nyligen upptäckta magiska krafter, ställs åter inför ett övernaturligt hot. De är väldigt olika varandra, och det är inte okomplicerat att komma överens eller ens att stå ut att vara i samma rum. men de är beroende av varandra för att överleva. Det kunde ju räcka med demoner, men de utvalda har även hamnat i konflikt med Rådet - som styr alla häxor - då en av dem använt magi utan Rådets godkännande. Nu hotar en rättegång där straffet riskerar att bli fruktansvärt. Det verkar även som om det finns anledning att oroa sig för ett icke-magiskt hot: rörelsen Positiva Engelsfors, är det verkligen oskyldigt eller är det en sekt?

De fem huvudpersonerna är väldigt fint skildrade och deras respektive liv, tankar och motiv känns trovärdiga. Jag gillar att de inte bara är snälla och plikttrogna, de får vara egoistiska, hetsiga och ibland riktigt osympatiska också. Det händer saker hela tiden och det finns inga tråkiga partier i boken, vilket är lite imponerande med tanke på hur tjock den är. Jag väntar med spänning på den sista boken i trilogin (Nyckeln) som kommer nästa år.

Tårtor

På senaste Prosa & Marmelad fick vi dessutom mumsa på tårtor från denna bok, Lomelinos tårtor av Linda Lomelino. Det är en otroligt snygg bok med många tårtor som ser riktigt smaskiga ut. Jag blir sugen på att baka något, synd bara att det är så lång tid tills någon fyller år. I början av boken är det en väldigt praktisk del med tips på redskap, dekorationer och mycket annat man kan behöva tänka på när man bakar.

Om man inte gillar att baka, är orolig för att tårtan ska bli ful eller bara vill ha roligt kan jag rekommendera ett besök på Cake Wrecks istället.

Att våga drömma

När vi var på senaste Prosa & Marmelad var temat bland annat romance och hur det är en genre som många ser ned på. Man kan ju anta att det är för att det är en genre som har ett stort antal kvinnliga författare och läsare, det finns ju också vissa likheter med hur man såg på romaner när de började blir populära.

Men om man fick Att våga drömma av Nora Roberts för att visa på hur bra romance-genren är lyckades de inte helt. Denna påminde om de flesta Harlequinböcker jag läst, fast lite längre och med bättre språk. Handling: berömd fotomodell kommer efter skandal hem till huset där hon växte upp för att slicka sina sår och ta tag i sitt liv. Hon inser att brodern till hennes bästa vän är skitsnygg och intressant. Hur lång tid ska det ta innan hon får honom?

Det kan ju vara lite lättsmält att läsa sådant här ibland och jag läste ju ut hela, men det finns så mycket bättre lättsmälta böcker att sätta tänderna i. Dessutom störde jag mig ganska mycket på de misshandelsinslag som förekommer i förhållandet. Jag förstår att de ska visa på deras enorma åtrå till varandra, men det känns mest obehagligt och konstlat. Det konstanta "åh, vad känner han för mig, menar han allvar, vad tycker jag"-gnället känns dessutom som psykisk misshandel. Och jag tror inte att det är vad författaren ville få fram. Men jag fick ju ta en fin bild i alla fall.

Min bokhylla - del 2

I den undre delen av de första två hyllorna har vi först en rad med fantasy och skräck. Sedan kommer tre rader faktaböcker. Här finns en intressant blandning av religion, trädgård, historia, arkitektur, retorik, samhälle och lite annat smått och gott.

Boktävling

Jag blev rätt nyfiken på Själlös av Gail Carriger efter att Jenny skrivit om den och nu såg jag att Swedish Zombie har en tävling där man kan vinna den. Mycket lämpligt!